Hemvärnet är mer än bara en del av Försvarsmakten; det är en levande länk mellan militären och det civila samhället, djupt rotad i den svenska myllan. Med sin unika lokala förankring utgör Hemvärnet en oumbärlig resurs för landets säkerhet och trygghet. Från min egen horisont, med många år inom försvaret, ser jag Hemvärnet som en organisation som på ett särskilt sätt förkroppsligar försvarsviljan – en kombination av tradition, anpassningsförmåga och ett starkt engagemang för hembygden. Denna artikel syftar till att ge en djupare inblick i Hemvärnets roll, historia och framtid som Sveriges lokala försvar.
Från folkets vilja till modern försvarsgren – Hemvärnets resa genom tiden
Hemvärnets tillkomst är en fascinerande berättelse om folkligt engagemang och nationell samling i en turbulent tid. När andra världskriget rasade i vårt närområde växte oron och kravet på ett stärkt lokalt försvar. Redan innan det formella beslutet fanns spontana försvarsgrupper runt om i landet, sprungna ur en genuin vilja att skydda hem och härd. Den 29 maj 1940 gav riksdagen slutligen klartecken och Hemvärnet blev en officiell del av det svenska försvaret. Detta var ett direkt svar på folkets krav, en möjlighet för män som antingen passerat värnpliktsåldern eller ännu inte kallats in att bidra. Intresset var enormt – redan under hösten 1940 hade 90 000 män anslutit sig. Överste Gustaf Petri, som spelat en central roll i förberedelserna, utsågs till dess förste chef och ledde organisationen fram till 1947. Mer om denna grundläggande period kan läsas i Hemvärnets historik.
De första åren präglades av stora utmaningar, inte minst materiellt. Uniformer och vapen var ofta en bristvara, och många fick nöja sig med en armbindel och ett äldre gevär. Jag kan bara föreställa mig den uppfinningsrikedom och beslutsamhet som krävdes. Här spelade frivilliga organisationer en ovärderlig roll. Svenska Lottakåren, med sin redan etablerade organisation, var en avgörande partner från start och bidrog med allt från matförsörjning och sjukvård till insamling av medel. Hemvärnet utvecklades snabbt organisatoriskt med egna musikkårer, en tidning och viktiga institutioner som Hemvärnets stridsskola (HvSS), grundad 1943. En annan milstolpe var inrättandet av Rikshemvärnstinget 1948, som gav soldaterna en unik form av medinflytande – något som lever kvar än idag.
Under kalla kriget fick Hemvärnet en tydlig och kritisk uppgift: att skydda och bevaka de mobiliseringsförråd som var avgörande för att snabbt kunna utrusta krigsförbanden. Organisationen fortsatte att växa och nådde sin numerära topp i mitten av 1980-talet med omkring 120 000 män och kvinnor. Utrustningen moderniserades successivt, och nya förmågor tillkom, som marina hemvärnsförband och samarbete med Frivilliga Flygkåren. Sedan 1999 bär all personal den moderna uniform 90, ett tydligt tecken på integrationen i Försvarsmakten.
Efter kalla krigets slut och en period av nedrustning minskade Hemvärnets numerär och synlighet (Politico). Många såg det kanske som en kvarleva från en annan tid. Men det förändrade säkerhetsläget i Europa, särskilt efter Rysslands agerande mot Ukraina, har lett till en dramatisk renässans. Intresset för att gå med i Hemvärnet har exploderat (TV4), och organisationen står återigen i fokus som en central del av Sveriges försvar. Denna utveckling speglar en återväckt medvetenhet om behovet av ett starkt lokalt försvar och en imponerande försvarsvilja hos svenska folket.
Hemvärnets hjärta – Uppdraget, organisationen och den lokala kraften
Hemvärnets kärnuppgift är att skydda, bevaka och ytövervaka svenskt territorium samt att stödja samhället vid kriser (Home Guard – Swedish Armed Forces). Detta uppdrag sträcker sig över hela konfliktskalan, från fredstida katastrofer till väpnad strid. Det som gör Hemvärnet unikt är dess djupa lokala förankring. Soldaterna verkar ofta i områden de känner väl, vilket ger ovärderlig kunskap om terräng och lokala förhållanden. Denna närhet möjliggör också snabb reaktionstid, något som formaliserats i den så kallade 6-24-90-principen: de första enheterna ska kunna påbörja sin insats inom sex timmar, nå full operativ förmåga inom 24 timmar och kunna verka i upp till 90 dagar (Reservofficeren). Detta ställer höga krav men är också Hemvärnets signum.
Organisationen är uppbyggd för att möta dessa krav. Ryggraden utgörs av bevakningskompanier, som är mer stationära och fokuserar på skydd av specifika objekt, och insatskompanier, som är mobila taktiska enheter utrustade med bandvagnar och terrängfordon för att snabbt kunna sättas in där de behövs mest. Utöver dessa finns specialiserade enheter som marina kompanier för kustnära operationer, underrättelsekompanier för spaning, samt plutoner med expertis inom CBRN (kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot), trafikledning, pionjärtjänst (fältarbeten) och granatkastare. Gemensamma ledningssystem säkerställer att Hemvärnet kan samverka effektivt med övriga delar av Försvarsmakten.
En aspekt av Hemvärnets verksamhet som jag personligen värderar högt är dess roll som stöd till det civila samhället. Vid skogsbränder, översvämningar, pandemier eller i sökandet efter försvunna personer utgör Hemvärnet en ovärderlig extra resurs för polis och räddningstjänst. Varje år genomförs ett stort antal sådana insatser, vilket inte bara stärker samhällets motståndskraft utan också bygger förtroende och synliggör Hemvärnets lokala närvaro och nytta i fredstid. Det är ett konkret exempel på hur försvarets resurser kan komma hela samhället till godo.
Den legala grunden för Hemvärnets verksamhet återfinns i Hemvärnsförordningen (1997:146). Den fastställer att deltagande är frivilligt och baseras på ett avtal mellan individen och Försvarsmakten. En intressant detalj som förstärker den lokala kopplingen är att hemortskommunen ges möjlighet att yttra sig innan ett avtal tecknas. Dessutom finns ett system för medinflytande genom lokala hemvärnsråd, där kommunerna har rätt att utse ledamöter. Detta skapar en direkt länk mellan Hemvärnet och den lokala nivån, vilket stärker organisationens legitimitet och förankring i samhället.
Att rusta för framtiden – Modernisering, rekrytering och nya utmaningar
Hemvärnet står inte stilla. Organisationen genomgår en kontinuerlig modernisering för att möta framtidens krav. Medelåldern på soldaterna sjunker, och ny teknik implementeras. Ett tydligt exempel är införandet av drönare (UAV 06 Skatan), som ger förbanden helt nya möjligheter till spaning och övervakning, både dag och natt (FMV levererar drönare till Hemvärnet). Försvarsmakten satsar på att utbilda ett stort antal drönarpiloter inom Hemvärnet (Radio Sweden), vilket visar på en anpassning till lärdomar från moderna konflikter och en vilja att utnyttja teknologins fördelar. Detta ställer förstås nya krav på utbildning och kompetensutveckling.
Den ökade oron i omvärlden har lett till ett rekordstort intresse för Hemvärnet (Aftonbladet). Tusentals svenskar har anmält sitt intresse, vilket är oerhört positivt. Samtidigt medför detta utmaningar, då söktrycket är ojämnt fördelat över landet. Storstadsregionerna har många sökande, medan glesbygdsområden, särskilt i norr, har svårare att rekrytera tillräckligt med personal. För att hantera detta testas nya grepp, som pilotprojektet \”Operation Mälardalen\”, där personal från Mälardalen frivilligt krigsplaceras i Kiruna (SVT Nyheter). Detta är en pragmatisk lösning på ett reellt problem, men det väcker också frågor om hur den traditionella lokalkännedomen och de korta beredskapstiderna påverkas när personalen inte längre har sin direkta hemvist i insatsområdet. Det är en balansgång mellan nationella behov och lokal förankring.
För att möta tillväxtbehoven och bredda rekryteringen behövs fler vägar in i Hemvärnet. Behovet av reservofficerare som chefer och instruktörer är stort. Dessutom spelar frivilliga försvarsorganisationer som Försvarsutbildarna och Svenska Lottakåren en fortsatt viktig roll i att utbilda specialister – allt från sjukvårdare och hundförare till stabsassistenter och fältkockar – som ofta saknar tidigare militär grundutbildning. Som ett komplement testas nu även en ny, fem veckor lång frivillig militär grundutbildning (FMU) direkt riktad mot Hemvärnet, med ett pilotprojekt i Härnösand sommaren 2025 (Försvarsmakten). Detta initiativ syftar till att underlätta för dem utan värnpliktsbakgrund att engagera sig.
I diskussionen om Sveriges försvar dyker ibland begreppen Nationella skyddsstyrkorna och Territorialförband upp. Historiskt sett var Nationella skyddsstyrkorna ett bredare begrepp som inkluderade Hemvärnet (Semper Miles, KKrVA). Idag används termen ofta för att beskriva de mer kvalificerade insatsförbanden inom Hemvärnet. De nya Territorialförbanden, som införs successivt, är tänkta att bemannas av pliktpersonal och ska verka lokalt för att skydda mobilisering och viktiga funktioner (Taktisk.se). Det är viktigt att förstå att dessa inte ersätter Hemvärnet, utan kompletterar det. Hemvärnet har kvar sin unika roll med snabb tillgänglighet och frivillig personal, medan territorialförbanden utgör en annan typ av lokal resurs. Framöver kan personal som fullgjort sin tjänstgöring i territorialförbanden bli en viktig rekryteringsbas för Hemvärnet.
Mer än bara försvar – Hemvärnets bestående värde i det svenska samhället
Hemvärnet intar en särställning i det svenska samhället. Det är här Försvarsmakten blir som mest påtaglig och lokal. Genom att engagera medborgare från alla samhällsskikt, med olika civila yrken och erfarenheter, blir Hemvärnet en levande spegel av Sverige. Den lokala kunskapen som hemvärnssoldaterna besitter – om vägar, terräng, infrastruktur och människor – är en ovärderlig tillgång som inga kartor eller databaser fullt ut kan ersätta. Det är också i Hemvärnet som den svenska försvarsviljan manifesteras på ett mycket konkret och personligt plan.
Att tjänstgöra i Hemvärnet handlar inte bara om att försvara landet. Det erbjuder också en stark gemenskap och möjligheter till personlig utveckling (Home Guard – Swedish Armed Forces). Många vittnar om kamratskapet och den meningsfullhet de upplever i att bidra till något större än sig själva. Utbildningen ger praktiska färdigheter och ledarskapserfarenheter som ofta är värdefulla även i det civila livet. Ur mitt perspektiv är detta en viktig aspekt – att Försvarsmakten, genom Hemvärnet, kan erbjuda en plattform för utveckling och ansvarstagande som stärker både individen och samhället.
När vi blickar framåt står det klart att Hemvärnet kommer att fortsätta spela en avgörande roll för Sveriges säkerhet och resiliens. Organisationens förmåga att anpassa sig till nya hotbilder, integrera modern teknik och samtidigt bevara sin unika lokala förankring är dess största styrka. Hemvärnet är inte bara en militär resurs; det är en folkrörelse, en garant för lokal närvaro och en symbol för medborgarnas engagemang i försvaret av vårt land. Dess fortsatta utveckling är avgörande för ett tryggare Sverige, både idag och imorgon.